Mai Văn Phấn

Översättning: Tobias Theander

Translated from Vietnamese into Sweden by Tobias Theander

Tobias Theander dịch từ tiếng Việt sang tiếng Thụy Điển

Tobias Theander översätter vietnamesisk skönlitteratur till svenska, 
direkt från originalspråket. Foto: Peter Löfström

 

 

 

 

 

SKROTTID

Ett epos

Illustration av konstnären Nguyễn Thanh Thanh

Innehållsförteckning

Kapitel I: Synpunkter

Kapitel II: Mörkt och rött

Kapitel III: Teatern

Kapitel IV: Vägkorsningar

Kapitel V: Slaktarna

Kapitel VI: Samtal

Kapitel VII: Modeller

Kapitel VIII: En dröm

Kapitel IX: Anslutning

 

 

 

 

Kapitel I: SYNPUNKTER

 

 

 

Hela tiden stöter jag till er och er värld. Tyck nu inte att jag är oförskämd! Jag förstår mycket väl att en del av er ännu inte fått frid utan fortfarande snubblar runt i mörkret. Ni kanske till och med är kvar allihop? Jag stiger upp, andas in. Från mungipan droppar blod ner på min fosterjord.

 

*

 

Jag växte upp i en salig röra av rätt och fel, klart och dunkelt, målmedvetet och vilset, trögt och längtande, modernt och bondskt, generöst och snålt, stort och smått, ädelt och ynkligt, civiliserat och efterblivet... En morgon såg jag en fisk simma mot strömmen och en stjärna som utan att blinka väntade in morgonen. Med alla nerver på spänn kom jag till skolan där jag satte mig bredvid mina klasskamrater, de flesta var redan döda. Läraren talade som en berusad. Han lyfte ett finger till tecken när vi skulle vända blad. Efter att ha granskat oss en efter en kom han fram till mig och sa, närmast som en befallning, att om jag förstått innebörden av denna lektion kunde jag också hålla tillbaka mina känslor.

 

*

 

Läraren visade oss modeller, av krig, folkvandringar, utrensningar, omvälvningar... Människoben som staplats till berg, vägar och värdshus; stadsmurar som hejdade förgiftade pilar från länderna utanför; floder av blod och tårar. Alltsamman var gjort av vax. Han tände en tändsticka och satte eld på alltsamman. Det var första gången vi såg förbrända själar och sotiga ideologier. Som aldrig förr längtade jag efter ett eget ändlöst hav och en egen himmel, en bred och trygg strimma fred. Med munnen och händerna fulla av tjock rök flydde jag klassrummet.

 

*

 

Tålmodigt skrapade jag bort det svarta sot som täckte vägen och svepte in dikeskanter, broar och vägspärrar. Jag skummade även bort en svart hinna som stelnat på ytan av en sjö, plockade upp brända snören, etiketter, en bränd pappersdrake som fastnat i luften. Jag gick fram till en liten pojke och bönföll viskande: Låt mig gnida bort fläckarna från dina kläder och din panna! Han blängde på mig som om jag vore ett vilt djur, och sedan lommade han iväg utan ett ljud. Jag bara såg efter honom och låtsades som om vi aldrig råkats, sedan gned jag varsamt bort sotet från hans kropp med min trötta blick. I fantasin torkade jag honom ren till dess hans silhuett tonat bort.

 

*

 

På morgnarna vaknade jag i ett tätt nätverk av information, det kändes som om jag satt fast i en härva, en jättespindelväv. Det hände, när jag promenerade runt bland alla nyheterna, att jag glömde äta frukost. Jag tyckte att hela landet skenade fram som en helveteshäst. Överallt rykte dammet så att man inte såg var vägen slutade och fälten tog vid. Var jag vaken eller medvetslös? Var var jag någonstans? Och – en sådan dum tanke – hur många fötter hade landet? Mitt hem kunde ju inte gärna utgöras av bara kullar, klippor, odlingar, sandbankar och kanaler. Eller av orörliga föremål som sås och salt, aska, kol och halm. Ibland kändes det som om landet inte hade några fötter överhuvudtaget, dårarna kunde släpa iväg det vart de ville. Nu var de i alla fall maktlösa. De kunde inte mer än väsnas och besudla jorden.

 

*

 

Tre personer satt tysta på ett café och iakttog ett fuktigt, mögligt hål i ett hörn av rummet. En geting kröp ut och lyfte. En av de tre hade varit fånge, flera gånger hade han försökt rymma men alltid misslyckats. En annan hade skapat sig en ny tillvaro genom att förfalska ett betyg. Den tredje kunde läka sina sår om han bara visste hela sanningen. Under tystnad drack de ur sina koppar, var och en försjunken i sina egna osammanhängande tankar. Var och en trodde att de andra två försöker slinka ut genom getingboet.

 

*

 

Ett stycke rått kött, flått och sköljt. Kocken försökte så gott han kunde att hacka det i prydliga tärningar, men de flesta blev rätt formlösa. Han marinerade dem i lök, vitlök, peppar, socker, chili, fisksås och bränt socker. Den slemmiga massan pep på spisen. Krympte. Vred sig. Knäppte. Köttbitarnas gemensamma dröm var att återfödas i en annan kropp, men för ögonblicket var de helt upptagna med att avge fett, dra sig samman, gröta sig. De väntade på att glida in i glupska stinkande munnar.

 

*

 

Själar ägde landskapet och hade namn efter föremål. Här fanns till exempel en tvålsjäl, en papperskorgssjäl, en näsduks själ, en boks, en fläkts, en handduks, en serveringsbrickas, ett drinktilltuggs, en grytas... Där borta var förlossningsklinikens själ. Kommunstyrelsens. Skolans. Museets. Domstolens. Djurparkens. Ett kontors själ. En fastighetsmäklares själ. Ett hotells själ. En biodlarförenings själ. Ett stuteris själ. En kaserns själ... Var jag än gick träffade jag på beväpnade människor som stoppade mig och frågade efter mina papper. Jag halade fram en hel hög dokument ur fickan, men de hade alla upphört att gälla. Jag var i en återvändsgränd, utan nyckel. Fick inte yttra mig. Balanserade vid kanten av en avgrund. Föll i och ingen höll fast mig... Lika bra att vakna. Ute regnade det och våt svalka fläktade från fönstret. Jag la mig igen och väntade på en annan dröm.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Kapitel II: MÖRKT RÖTT

 

 

En trött sänglampa väckte en flod av blod till liv. Blod blandat med blod, fränt, sipprande. En röd förbannelse.

 

*

 

Med ett rep knutet om halsen släpades jag bort i en trång korridor. Mörk och fuktig. Jag låg på rygg och kunde inte svälja. Ibland rev jag mig på spikar och glasskärvor som låg här och var på golvet. Jag var alldeles sönderskrapad, ont gjorde det och jag hade blod över hela kroppen. Blank och hal gled jag snabbt som en ål på fet lera. Jag blev slängd i en hög med boskapskadaver som redan blivit flådda och tömda på blod. Repet runt min hals togs raskt bort, det skulle användas till att släpa fram andra kroppar längre bak i kön. När jag såg att vakterna byttes av höll jag andan, vände ansiktet neråt och spelade död.

 

Vad jag kunde se avlämnade inte vakterna någon rapport – avlösaren gick direkt till sin plats. Det slog mig att det här kanske var en glipa, en chans, en tanklöshet, en försummelse. De hade inte följt proceduren. Eller så hade det blivit rutin, en vana, kanske hade det inte skett något större misstag på den här posteringen på länge, inget som fått någon allvarlig konsekvens. Jag kröp upp bakom en intet ont anande vakt och slog honom i nacken allt vad jag orkade. Jag band honom vid kurens fönster, tog på mig hans uniform, släppte de djur fria som ännu var varma och hoppades att de skulle få leva. Så smet jag.

 

*

 

I mig värkte en dröm om vissna blodfattiga blad – de singlade till marken ett i sänder. Dessa torra löv tog mig tillbaka till en tid av blodförlust, en tid av blodförakt, en tid då man smusslade med blod, en tid då man utnyttjade blod och sjöng dess lov. En död själ av obestämt kön svingade sig upp på ett bladskaft och presenterade sig som före detta bloddroppe. Ett träd bredvid och en sparv riste på huvudet, men de argumenterade inte vidare med själen. Den så kallade droppen antog nu formen av en daggpärla med stjärnljus, en genomskinlig regndroppe på morgonen, ett streck av apelsinsaft som runnit ner för hakan på ett drickande barn. Tårar dröjde i ögonvrån, väntade, hoppades.

 

*

 

En gång i tiden, efter jordreformens skenrättegångar, rann blod så att pölar bildades på bytemplets golv. En kvinna som falskt anklagat sin svärfar för att använda henne som sexslav vilade nu på samma gravplats som han. Om kvällarna när solen gått ner gick hennes rastlösa själ och knackade på locket till hans kista för att få förlåtelse. Den gamle svärfadern uppmanade i en dröm sina anhöriga att på den allra ljusaste dagen i allhelgonahelgen berätta den sorgliga historien en enda gång, och därefter aldrig mera föra den på tal.

 

*

 

En dröm om blod som stank fränt av isoleringscell, av frihetskämpar trogna in till döden. De hade litat blint på de ideal de valt och bara önskat det allra bästa åt sitt folk och sitt fosterland. Nu såg de hur förrädare mot både ideal och stridskamrater utan betänkligheter blodade ner vägen. I drömmen såg jag celldörrarna gapa tomma, den fräna lukten var där ännu, men kämparna var borta.

 

*

 

Blodet sprutade i striden. Den enes över den andres. Ruttnande kroppar i djungeln blödde. Uppsvällda kroppar i sjöar blödde. Oavsett om någon såg det eller ej. Öden fullbordades eller klipptes av. Blodet trängde fram ur levande kroppar, döda kroppar blödde inuti. Blod som levrat sig och blod som inte levrat sig. Blod sköljdes bort, fläckarna bleknade, flagorna sögs ner i den svarta jorden, försvann i avloppet. Blod signalerade åt blod utan att se.

 

*

 

I natt sov alla djupt medan den mörka röda floden drog förbi. En del sov med öppen mun, andra med utbredda armar och ben, vissa sov som blommor som slutit sig för natten, som ruttna frukter, sov som ibisar, sov som döda, sov med nedböjda huvuden, sov stående, sittande, nickande, sov med en bit mat i munnen, sov med armarna i kors över bröstet, med ett knä på armen, sov på personen bredvid, sov på magen, på höger sida, sov dreglande, sov med öppna ögon, sov stönande, gick i sömnen och öppnade dörrar, kissade i sängen, hade våta drömmar, gnisslade tänder, fes utan förvarning, snarkade som sågverk.

 

*

 

Minnet kom och återtog sin plats i det förflutna. En ståltagg lurade i en grop, kulregn smattrade, kroppen fick duga som gevärsstativ, skottgluggar blockerades, bläck spilldes på förhörsbord, protokoll efter protokoll stämplades och arkiverades, valurnor plomberades, man firade en löneförhöjning, gick på sjukbesök, gav blommor till blivande pensionärer, såg en kär människa för sista gången, gratulerade en vän som blivit befordrad... Allt framstod kyligt och precist, som i rollistan till ett skådespel. Plötsligt visade sig dramats regissör, log svårtolkat och smet ut för att ta ett bloss. Med ens blev han en profet, en arrangör, en visionär.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

KÖP DIREKT FRÅN FÖRLAGET

SKROTTID - 180 kr